can be found at:

http://www.upiasia.com/Human_Rights/2008/12/18/the_rationality_of_mob_violence/1712/

/Martin

Hiya!

The Jakarta Post article is finally published. Read it at:

http://www.thejakartapost.com/news/2008/12/12/war-drugs-ri-demonizing-most-vulnerable.html

On other  notes, Hong Kong is grey and dull today, and the pollution rates are peaking. I'm glad i'll be going to Schweeden for Christmas in not too long!

All the Best;

Martin

Har ar tva relativt nya och egenhandigt ihopsnickrade Urgent Appeals:

http://www.ahrchk.net/ua/mainfile.php/2008/3081/

och

http://www.ahrchk.net/ua/mainfile.php/2008/3082/

Hoj!

Jag kommer aldrig riktigt in i blog-rutinen.
Men här kommer till slut en välbehövelig uppdatering.

Indonesienresan först.
Den var meget lyckad kan man till att börja med säga.

De första tre dagarna var vi i Jakarta och deltog i en polisereform-konferens anordnad av Amnesty  och den lokala NGO'n KontraS, vilken
är en organisation som ursprungligen endast arbetade med försvinnanden, men som på senare tid har utvidgat sitt arbete till att gälla HR-frågor i allmänhet.

Kursen leddes av Anneke Osse, som författat boken "Understanding Policing" som är utgiven av Amnesty och översatt till 7 olika språk, varav Bahasa Indonesia är det senaste. Hon var en mycket sympatisk person, och en duktig pedagog. Alla inbjudna deltagare var också ytterst trevliga och kunniga människor som jag lärde mycket av.

Det var otroligt givande att ha diskussioner med människor som faktiskt lever med de tingen som jag sitter och pillar med på dagarna i Hong Kong-kontoret. Man skall ALDRIG underskatta
värdet av att faktiskt befinna sig på plats, tycker jag. Det var samma känsla som efter Boliviafältarbetet- att plötsligt så förefaller det jag skrriver mera verkligt. Så det var bra på många plan, inklusive det motivationella. I Jakarta så tillbringade jag också en del tid på en organisation som heter LBHM. De sysslar med att ge rättlig hjälp till utsatta grupper i samhället. Mycket viktigt och inspirerande arbete.

Jag gjorde även några intervjuer när jag var där, bland annat med representanter för en förening som representerar drogmissbrukare. Det var väldigt spännande och intressant, och jag har knådat ihop en artikel baserad på denna intervju, som förhoppningsvis dyker upp i Jakarta Post i dagarna. Vi får se, de kan ju ha ratat den också. Inte för att det
var en dåligt skriven artikel, utan snarare för att ämnet fortfarande är väldigt känsligt i Indonesien.

Artikeln var givetvis kritisk mot allehanda lagar och kampanjer som förts av regeringen, så risken finns att självcensur kan komma att implemeteras. Min vän och medskribent Ricky från LBHM berättade att detta skett vid andra tillfällen när han skrivit om andra ämnen som är känsliga.
Så vi får se. Jag uppdaterar här om den blir publicerad i alla fall.

Efter dagarna i Jakarta, som var väldigt händelserika, så begav vi oss mot Papua. Det innebär en åtta timmars flygresa, med tre mellanlandningar. Det var sådär-kul, och väl där var vi relativt utmattade.
Vi landade i Jayapura, som är regionens huvudstad, och begav oss till vårat hotell så fort som möjligt.

Jag var under hela tiden i Papua smått nervös, eftersom människor som arbetar med MR inte får tillträde
till regionen på grund av dess  många "problem" (jag väljer att inte diskutera dessa här, för det är ganska känsligt. Jag hänvisar till AHRC's hemsida: www.ahrchk.net där olika fall presenteras som kan tjäna som exempel på vilka systematiska problem som präglar regionen). Vi sökte polistillstånd som "socialarbetare" via en lokal NGO, och lyckades få detta utan problem.

Hur som haver så är det lätt att se att saker inte är som de ska i Papua. Folk är rädda för att tala öppet om politik, och det är allt för många polis och militärposter längs vägarna. Jag kände det som att vi var i ockuperat territorium, och det var läskigt, men bra att ha upplevt. Och jag träffade mängder av ispirerande människor, som i isolerade sällskap och sammanhang vågade prata politik, och som ofta var väldigt tacksamma över vårat arbete. Eftersom inga MR-arbetare tillåts inträde till regionen så är det ju svårt att få ut informationen också, vilket bidrog till den tacksamheten som visades gentemot oss. Så, kontakter knöts med ett gäng lokala grupper, som vi nu sedan vi kom tillbaka till Hong Kong redan har fått flera rapporter från gällande MR-övergrepp som skett de senaste veckorna.

Vi blev kvar i Papua i 5 dagar, sedan tog jag ett flyg tillbaka till Jakarta och tillbringade tre dagar till där. Detta då jag behövde göra några intervjuer med människor som är baserade i Jakarta, för att få mera info till mitt polisreformsarbete.

Sen flög vi hem. Haha. Jo givetvis, men det här blogginlägget blev väldigt avhugget och kort, för jag är mäkta trött.
Jag kommer eventuellt tillbaka endera dagen och berättar mera om någonting från resan. Kommentera gärna om det är någonting specifikt som du vill veta mera om från resan!

Sov Gott

Martin


 


 

Nu är jag hemma från Jakarta och Papua.

resan har gått bra och varit väldigt lyckad på alla sätt och vis. 

Jag berättar mera när jag inte är så trött som jag är nu. 

tänkte bara länka till den där UPI-artikeln som jag pratat om :

http://www.upiasia.com/Human_Rights/2008/11/05/the_other_side_of_development_in_papua/9713/

A dieu. 

Tankte bara kort beratta att mitt forsta egenhandigt skrivna Urgent Appeal har publicerats idag och kan hittas pa :

http://www.ahrchk.net/ua/mainfile.php/2008/3053/

Kul! Om allt gar som planerat sa kommer aven UPI-texten jag skriver att behandla samma tema, samt ga in lite mera i detalj kring vissa etiska dilemman som publicerandet av fall som det ovanstaende skapar.

Pa sondag aker jag till Indonesien och ar tillbaka i HK den 15:e november.

Ha det gott!   

bloggen loggen lej.

hej.
det var länge sedan nu,
min självdisciplin är inte på topp
eller kanske snarare, min förmåga till självdisciplin konsumeras på jobbet
på mina 9-5 vardagar (eller faktiskt: 9.30-6)
och antagligen är även det antagandet någorlunda falskt, eftersom jag definitivt kunde vara mera disciplinerad även där
men nog med bortförklaringar och meta-bloggeri;
nu ska jag berätta några saker

Senast jag skrev höll jag på med min omfattande polisrapport, som delvis stod still. Detta stämmer fortfarande till stor del. Lite framsteg har dock gjorts, men på det stora hela så är jag inte mera välinformerad om
polisväsendet i Indonesien än jag var för några veckor sedan. Eller, jo, förhoppingsvis mera välinformerad, då jag har läst en jädra massa om polisreform runtom världen. Bland annat fältstudier från nordirland och kenya, vilka båda var mycket intressanta och säkerligen går att tillämpa på fallet Indonesien. Kenya för att det är en stat i globala syd, som har problem med resurser, korruption och dylikt, som även indonesien har. Nordirland för att det är/var ett post-konfliktsamhälle där det var stora problem med förtroendet för polisen och statens institutioner i allmänhet. Detta stämmer även för Indonesien. Oavsett, jag har i alla fall fått lite struktur på min rapport, vilket alltid är välkommet. Det ser ut som att den kommer att landa på mellan 15 och 20 sidor. Ungefär som en B-uppsats alltså. Men nu nog om den (jag har lite dåligt samvete gällande denna, så jag pratar gärna om annat).

Det händer spännande saker här i Hong Kong.
First of all; jag ska åka till Indonesien på söndag! AHRC har på något vis lyckats "allocate funds" så att jag och min vän, och tillika överordnade
Norman, kan åka till Indonesien och stanna där i nästan två veckor. Det ska bli mycket spännande! Vi börjar i Jakarta, där vi stannar i 3 dagar och deltar
i en stor internationell konferens om polisarbete och reform i indonesien. Högst relevant för mig alltså! Norman "hotar" med att jag dessutom
ska presentera min (ytterst ofärdiga) rapport på denna konferens och diskutera den med diverse sakkunniga. Ha! Jag hoppas innerligt att han bluffar, men tvivlar dessvärre på det. Så egntligen borde jag tillbringa tiden med att skriva på denna rapport snarare än att sitta här om aftonen och blogga för glatta livet. Men så var vi tillbaka vid det där om självdisciplinen, och cirkeln är sluten. Oavsett, efter denna konferens flyger vi vidare till Papua. Det är en del av Indonesien som är bebodd av mestadels ursprungsbefolkning. Den indonesiska staten har dock (som väntat) inte behandlat dessa med respekt, utan snarare tagit deras land; försökt att tvångsassimilera dem; torterat och mördat
misstänkta delaktiga i självständighetsrörelsen OPM; tillåtit mången västerländska företag att exploatera de rika naturtillgångarna i regionen
(utan hänsyn till miljö eller ursprungsbefolkning) samt mycket mera. Skit helt enkelt! Det krävs polistillstånd för att åka till denna del av Ind. och det ska vi alltså ansöka om. Väl där ska vi observera hur landet ligger, så att säga, samt träffa olika lokala partners som vi samarbetar med. Hela resan går under titeln "fact finding mission" så det låter väldigt formellt. Och jag är mycket exalterad!   

I övrigt så ska jag precis börja skriva en artikel för UPI Asia Online. Jag berättar, samt länkar till denna när den är publicerad, någonstans i mitten av november tror jag det blir. Det är alltså mycket i faggorna nu, vilket också är varför jag måste avsluta bloggandet här (städigt detta meta-bloggande!!).

Allt väl till alla som kan tänkas läsa!
Ställ frågor om ni vill veta något. Just nu är jag på dagisfrökenhumör så jag kan vara väldigt pedagogisk med svaren.

Hoj

Martin

 

En första blogg.

Var börjar man?
Hej jag heter Martin? Ja, där kan man nog börja.

Hej jag heter Martin, jag är i Hong Kong och gör praktik på Asian Human Rights Commission (AHRC). Det är vad denna blogg främst ska handla om. Lite annat också eventuellt.

(Första biten kan du hoppa över om du inte är intresserad av de tekniska bitarna av mitt arbete, den andra är mera allmän och säkert roligare om du inte gillar konventionsrabbel)

Jag började min praktik den första september, så jag har alltså varit här en månad redan. Det är svårt att förstå. Den första tiden har varit hektiskt, men lärorik. Det första projektet jag fick som uppgift att sätta tänderna i på jobbet var att skriva en rapport om en potentiell polisreform i Indonesien.  Tortyr; godtyckliga arresteringar; långa perioder av kvarhållande i häktet; korruption; brutalitet samt straffrihet är några av de mest framträdande problemen som utmärker landets polisväsende. Jag började med att skriva om dessa problem; hur vanligt förrekommande de är; orsaker till dessa osv. Denna information hämtade jag främst från olika NGOrapporter (främst den egna organisationens, men också t.ex Amnesty och International Crisisgroup), men också från FNs olika rapporter, bland annat Special Rapporteur on Torture, samt Committee Against Torture. Jag fortsatte därefter med att diskutera källorna till de internationella standarder som finns gällande polisarbete, vilka jag främst hämtade från olika FN dokument, såsom Universal Declaration on Human Rights (UDHR); International Covenant on Civial and Political Rights (ICCPR); olika specialkonventioner (folkmordskonventionen; anti-diskrimineringskonventionen osv), samt FNs egen manual för polisträning. Det är en bra bok! På sistone har jag  funnit att även Amnesty har skrivit en manual gällande polisarbete, som jag i skrivande stund håller på och plöjer igenom.

Någonstans efter ca två veckor av läsande och skrivande så började andra arbetsuppgifter att ta över. Bland annat så ger AHRC ut en årlig rapport i form av en tjock bok om mänskliga rättighetersituationen i elva asiatiska länder, däriband Indonesien. Så, min handledare Norman bad mig att hjälpa till att skriva några av Indonesienavsnitten. Till slut, (för nu är boken i redigeringsstadiet) så skrev jag ganska mycket till denna rapport, säkert en tredjedel av Indonesienavsnittet, vilket känns kul, även om jag var lite omtumlad av att få så mycket ansvar så fort. Men, som sagt, främst kul! Så, nu imorgon måndag ska jag ha ett kort möte med Norman om vart jag ska röra mig med polisrapporten, som ursprungligen var min huvuduppgift, men som på sistone (av förklarliga skäl) har stannat av ganska abrupt. Jag återkommer och berättar mera om det vid ett annat tillfälle.

Nu tänkte jag berätta lite allmänt om livet här i Hong Kong. Det här är andra gången jag är här. Jag kom hit första gången den andra januari i år, för att göra en utbytestermin på Chinese University of Hong Kong, via Malmö Högskola. Det var en bra termin, och jag trivdes väldigt. Läste kurser i Mänskliga Rättgheter; Antropologi samt Utvecklingsstudier. Då bodde jag i en korridor på universitetsområdet, vilket är beläget en liten bit utanför centrala HK. Inte en lång bit, det tar bara 20 min att tunnelbana in till centrum, men en tillräcklig bit för att luften skulle kännas en aning renare, och det värsta stojet och stöket och det eviga gatulivet var på behörigt avstånd. Så är det inte längre dock! Nu bor jag mitt inne i den så kallade smeten, i en stadsdel som heter Jordan. Fördelar; billigt boende; nära till allt (inklusive kontoret i Mong Kok); trevliga grannar och blandad population (ja, jag vet att detta är ett tveksamt svenskt ord, men ni får ursäkta mig, just nu är engelskan bra mycket mera närvarande i mitt liv, så lite svengelska får det bli här). Nackdelar; smutsigt; högljutt och folk folk folk. Om man har bråttom så måste man med neurokirurgprecision zickzacka sig igenom ett myller av människor. Stadsdelen där jag jobbar är förresten världens mest tätbefolkade, sägs det i folkmun. Jag ska kolla upp om det är en populär lokal myt eller faktiskt sanning, men det känns som att den måste vara högt däruppe på prispallen åtminstone (usch, sportmetaforer! ibland känns det som att jag saknar alternativ,som att vår kultur har begränsat min fantasi så till den milda grad). Oavsett, en till sak jag tänkte säga; angående de så kallade nackdelarna som jag listar ovan, ibland känns dessa endast som charmiga. Det är helt beroende på dagsformen, och situationen. Så länge jag får perioder av avbrott från allt det hektiska kan jag uppskatta det, får jag det inte blir jag stressad och sur. Fast varje gång jag bli det så
inser jag hur befängt det är att faktiskt bli sur över sådant.

Josåatt, nu doftar det från mitt provisoriska kök och jag tror bestämt att de röda linserna äntligen är färdigkokta.
Jag har inte berättat en bråkdel av allt som jag borde berätta. Jag tycker det är svårt att redogöra för så lång tid, så många detaljer som slutat vara viktiga för mig, men som med all sannolkhet är det för dig (hur är vädret; kollegorna osv?).  Så, fråga om det är något som saknas för att få bilden av en praktikant i Hong Kong att kännas mera trovärdig!

Tack, och god tur mot något bra.

Martin